2012-02-21

Fastlagen

Allt sedan reformationen har inte fastan eller fastlagen haft någon egentlig betydelse i våra trakter. Men minnen av de angenäma sedvänjor, som i katolsk tid föregick den 40 dagar långa fastan, har likväl levat kvar.

En festlig dag var fastlagstisdagen förr i världen i Pargas. Också de allvarligast sinnade greps för en stund av något som kunde förliknas med karnevalsyra. Gamla och unga skulle lösgöra sig från sina dagliga sysslor och ge sig ut för att åka på ett eller annat sätt. Åka skulle man, och alla som var på benen skulle följa med, annars hade man inte att vänta någon linväxt följande sommar. Mest åkte man kälke i backar. Ju högre backen var och ju längre färden gick, desto längre skulle linet växa på åkern. Men det gick inte an att sitta och tiga på kälken. Man skulle skramla och föra så mycket oljud som man någonsin förmådde. Man rustade sig med klockor, bjällror och harskramlor.
För att befrämja växten på den egna åkern skrek man av sina lungors fulla kraft, "Lang hampa o langt lin åt vårån måor, nåppår och ståppår åt grannas måor". Vida omkring skulle ropet höras, det främjade tillväxten. Åkte man omkull så brast linet.
Fastlagsåkning, källa; uppslagsverket Finland

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar